I natt kom Kerstin smygandes in till oss. Lite senare vaknade jag till av att hon vred och vände sig. "Hur är det?" frågade jag, varpå hon svarade: "Det går ju inte få tyst på honom!" (med tydlig adress till sin snarkande far...)
Nu är det iallafall nån fler som förstår hur jag har det...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar